Lagom till Torstens födelsedag kom Erik hem från Filippinerna där han varit sen början av december. Familjen är samlad igen. Fast Erik lider av homecomingblues. Känner igen det.

Vardagen är snart återställd. Dansen har börjat och till veckan börjar kören och sen i februari simskolan. Skönt med avbrott men skönt med de gamla rutinerna också. Jag får lägga om mina arbetstider lite för att få det att gå ihop.

Ser fram emot ljus och vår nu.

Alldeles gratis får ni läsa det episka mästerverket. Här delger vår statsminister sin syn på det svenska folket och hur han ska bära sig åt för att få makten och driva sin politik. Det är en ganska kort och lättläst text som man läser på en kväll.
Varsågod! Mycket nöje!

Vilken värme och vilket hopp jag känner när jag följer kongressen. Vilken fantastisk politik! Så många starka duktiga människor!

Hittills är Lars Ohlys invigningstal i torsdags i särklass bäst. Titta här!

Självklart var nyvalde ordförande Jonas Sjöstedts tal suveränt med:

Jonas Sjöstedt

Jag är så stolt att vara medlem i ett så oerhört fint parti!

Och angående tidigare inlägg om avskaffande av särskolan så pläderade många ombud mot motionen och de röstade sen tack och lov avslag.

Nu mår jag illa av att jag gynnat båda dessa

Hjälp till genom att sätta bojkott-lappar vid deras produkter i era livsmedelsaffärer.
I min kommun är det någon som klottrar ISRAEL på en prisskylt i frysdisken och så fick jag reda på hur det låg till. Jag trodde att jag var hyfsat medveten om vad jag köpte för produkter. I fortsättningen kommer jag att handla i Life-butikerna.

Nej jag måste istället försöka hitta någon sorts frid inom mig. Lära mig att vara ‘good enough’ Svååårt! Men nödvändigt för att jag inte ska gå i bitar. Vara snällare mot mig. Räkna förtjänster istället för tillkortakommanden. Ha tålamod. Det liv jag vill ha kommer kanske framöver men nu får jag leva så här. Andas!

Jag är nog inte helt ensam om att känna så här..

Gott Nytt År!

Here’s an excerpt:

The concert hall at the Syndey Opera House holds 2,700 people. This blog was viewed about 8 500 times in 2011. If it were a concert at Sydney Opera House, it would take about 3 sold-out performances for that many people to see it.

Click here to see the complete report.

Jag kan själv ha väldigt svårt att ta mig ur en konflikt jag hamnat i. Jag vet liksom inte hur man hanterar den när den uppstått. Måste man säga att man har fel? Det räcker sällan med att säga att man inte menat illa. Konflikter är svårt.. och jag har oroat mig för hur jag för det här vidare till mina barn.

Men så upptäckte jag att det handlar om tillit. Med mina barn känner jag tillit. Jag kan hantera konflikterna bra. Jag kan jämka. Jag kan säga att nej nu var jag onödigt hård. Eller strunta i principer. Jag kan säga förlåt. Att jag var dum.

Imorse låg jag kvar i sängen och hörde mina döttrar i köket när de började kivas om något. Jag har försökt hålla mig borta och få dem att lösa sina egna konflikter nu när de är nästan sex år – med skiftande resultat. Men idag på morgonen började de först bråka om något (oviktigt) och sen började de jämka med varann för att kunna fortsätta leken med varann.

Jag insåg att det inte bara handlar om att kunna lösa konflikter utan också att känna tillit till sina medmänniskor.. det är mycket svårare och jag hoppas att mina barn kommer att ha lättare att göra det än jag. Idag visar de i alla fall prov på det.

Men jag har också gjort mycket. Jag har fokuserat på barnen all ledig tid. Jag har haft en struktur med dem så att vi klarat den här perioden. Vi har gjort mycket roligt tillsammans. Jag glömmer det när jag känner den där krampen i magen över det jag inte förmådde.

2011 var året då jag gick upp till heltid av ekonomiska skäl. Jag hade inte tänkt det. Jag tyckte 75 % var mer än nog men ekonomin tvingade mig.

Det har varit ett ganska ensamt år också. Då jag blivit påmind om de jag mist. Och jag har inte haft mycket tid att försöka bygga på något nytt. Men ändå har det funnits pärlor där vid vägkanten. När det varit som svårast. Jag har trott att jag stått själv men det har jag inte. Inte när jag vågat fråga.

Det som varit bäst med 2011 är just det. Att jag har vänner. Världens finaste. Utspridda kanske men de finns där. Och jag har träffat flera av dem under det här året.

Tidigare dåliga erfarenheter har gjort att jag tror att jag visar mig mer som jag verkligen är. Jag spelar inte starkare. Jag tonar ner den där ständiga vårdarpersonen som jag alltid är annars. Så skapar jag inga falska förväntningar på vem jag är. Eller ”tonar ner”… det var inte sant. Jag har tappat fasaden. Svagheten lyser nog igenom nu. Det är nog positivt ändå.

2012 ska jag försöka lägga ribban så jag kan nå den. Problemet är att jag vill mer än jag kan. Men jag vill leva utan den där gnagande oron.