Om mina ofömågor

Plötsligt kom minnen över mig. Minnen som ger en ganska klar bild av vad jag egentligen har för problem i livet. Mina ofömågor. De är främst min oförmåga att välja det som är bra för mig. Det gäller vänner främst. Och oförmåga att visa mig svag.

Det minne som sköljde över mig var när jag kraschade i tjugoårsåldern. Psykiskt alltså. Totalkrasch. Och fick läggas in på något som kallades socialterapeutiskt behandlingshem. Det var 1987 tror jag… Idag skulle vi kalla det KBT-inriktad behandling tror jag. Fast friskt blandad med psykodynamiska metoder. Åtta veckor var jag där. Vi åkte hem på helgerna. Helger som jag tillbringade ensam. Ingen ringde mig längre. Ingen besökte mig. Jag låg under täcket hemma från fredag kväll till söndag kväll. Ingen frågade hur jag mådde. Ingen låtsades om att jag fanns. När jag sen blev utskriven låtsades ingen om som att jag varit borta. På samma sätt som man hade hanterat mina självmordsförsök under de senaste två åren. Precis som man hanterade att jag vägde 42 kilo när jag var 16-18 år gammal.

För jag sa inte: Hjälp mig!