Man vet att man gjort något rätt..

När jag växte upp var mina föräldrar auktoritärer.  De stod oemotsagda. Det var liksom ingen idé att ifrågasätta och sällan motiverade de sina beslut. I alla fall vad jag minns. Nu var jag ofta såpass klok att jag förstod ändå vad orsakerna till en del. Men i de fall konflikt uppstod så fanns ingen ödmjukhet. Det är i den anda jag är fostrad.

Jag kan själv ha väldigt svårt att ta mig ur en konflikt jag hamnat i. Jag vet liksom inte hur man hanterar den när den uppstått. Måste man säga att man har fel? Det räcker sällan med att säga att man inte menat illa. Konflikter är svårt.. och jag har oroat mig för hur jag för det här vidare till mina barn.

Men så upptäckte jag att det handlar om tillit. Med mina barn känner jag tillit. Jag kan hantera konflikterna bra. Jag kan jämka. Jag kan säga att nej nu var jag onödigt hård. Eller strunta i principer. Jag kan säga förlåt. Att jag var dum.

Imorse låg jag kvar i sängen och hörde mina döttrar i köket när de började kivas om något. Jag har försökt hålla mig borta och få dem att lösa sina egna konflikter nu när de är nästan sex år – med skiftande resultat. Men idag på morgonen började de först bråka om något (oviktigt) och sen började de jämka med varann för att kunna fortsätta leken med varann.

Jag insåg att det inte bara handlar om att kunna lösa konflikter utan också att känna tillit till sina medmänniskor.. det är mycket svårare och jag hoppas att mina barn kommer att ha lättare att göra det än jag. Idag visar de i alla fall prov på det.