2011 – året med näsan vid vattenytan

När jag tänker tillbaka på året för att sammanfatta det känns det bara luddigt. Och en oro i magen över allt jag inte klarat av att genomföra. Svikna löften. Återbud. Kontakter som inte togs. En massa saker som jag borde ha gjort men inte förmådde.

Men jag har också gjort mycket. Jag har fokuserat på barnen all ledig tid. Jag har haft en struktur med dem så att vi klarat den här perioden. Vi har gjort mycket roligt tillsammans. Jag glömmer det när jag känner den där krampen i magen över det jag inte förmådde.

Detta bildspel kräver JavaScript.

2011 var året då jag gick upp till heltid av ekonomiska skäl. Jag hade inte tänkt det. Jag tyckte 75 % var mer än nog men ekonomin tvingade mig.

Det har varit ett ganska ensamt år också. Då jag blivit påmind om de jag mist. Och jag har inte haft mycket tid att försöka bygga på något nytt. Men ändå har det funnits pärlor där vid vägkanten. När det varit som svårast. Jag har trott att jag stått själv men det har jag inte. Inte när jag vågat fråga.

Det som varit bäst med 2011 är just det. Att jag har vänner. Världens finaste. Utspridda kanske men de finns där. Och jag har träffat flera av dem under det här året.

Tidigare dåliga erfarenheter har gjort att jag tror att jag visar mig mer som jag verkligen är. Jag spelar inte starkare. Jag tonar ner den där ständiga vårdarpersonen som jag alltid är annars. Så skapar jag inga falska förväntningar på vem jag är. Eller ”tonar ner”… det var inte sant. Jag har tappat fasaden. Svagheten lyser nog igenom nu. Det är nog positivt ändå.

2012 ska jag försöka lägga ribban så jag kan nå den. Problemet är att jag vill mer än jag kan. Men jag vill leva utan den där gnagande oron.