Man vet att man gjort något rätt..

När jag växte upp var mina föräldrar auktoritärer.  De stod oemotsagda. Det var liksom ingen idé att ifrågasätta och sällan motiverade de sina beslut. I alla fall vad jag minns. Nu var jag ofta såpass klok att jag förstod ändå vad orsakerna till en del. Men i de fall konflikt uppstod så fanns ingen ödmjukhet. Det är i den anda jag är fostrad.

Jag kan själv ha väldigt svårt att ta mig ur en konflikt jag hamnat i. Jag vet liksom inte hur man hanterar den när den uppstått. Måste man säga att man har fel? Det räcker sällan med att säga att man inte menat illa. Konflikter är svårt.. och jag har oroat mig för hur jag för det här vidare till mina barn.

Men så upptäckte jag att det handlar om tillit. Med mina barn känner jag tillit. Jag kan hantera konflikterna bra. Jag kan jämka. Jag kan säga att nej nu var jag onödigt hård. Eller strunta i principer. Jag kan säga förlåt. Att jag var dum.

Imorse låg jag kvar i sängen och hörde mina döttrar i köket när de började kivas om något. Jag har försökt hålla mig borta och få dem att lösa sina egna konflikter nu när de är nästan sex år – med skiftande resultat. Men idag på morgonen började de först bråka om något (oviktigt) och sen började de jämka med varann för att kunna fortsätta leken med varann.

Jag insåg att det inte bara handlar om att kunna lösa konflikter utan också att känna tillit till sina medmänniskor.. det är mycket svårare och jag hoppas att mina barn kommer att ha lättare att göra det än jag. Idag visar de i alla fall prov på det.

God Jul!

2011 – året med näsan vid vattenytan

När jag tänker tillbaka på året för att sammanfatta det känns det bara luddigt. Och en oro i magen över allt jag inte klarat av att genomföra. Svikna löften. Återbud. Kontakter som inte togs. En massa saker som jag borde ha gjort men inte förmådde.

Men jag har också gjort mycket. Jag har fokuserat på barnen all ledig tid. Jag har haft en struktur med dem så att vi klarat den här perioden. Vi har gjort mycket roligt tillsammans. Jag glömmer det när jag känner den där krampen i magen över det jag inte förmådde.

Detta bildspel kräver JavaScript.

2011 var året då jag gick upp till heltid av ekonomiska skäl. Jag hade inte tänkt det. Jag tyckte 75 % var mer än nog men ekonomin tvingade mig.

Det har varit ett ganska ensamt år också. Då jag blivit påmind om de jag mist. Och jag har inte haft mycket tid att försöka bygga på något nytt. Men ändå har det funnits pärlor där vid vägkanten. När det varit som svårast. Jag har trott att jag stått själv men det har jag inte. Inte när jag vågat fråga.

Det som varit bäst med 2011 är just det. Att jag har vänner. Världens finaste. Utspridda kanske men de finns där. Och jag har träffat flera av dem under det här året.

Tidigare dåliga erfarenheter har gjort att jag tror att jag visar mig mer som jag verkligen är. Jag spelar inte starkare. Jag tonar ner den där ständiga vårdarpersonen som jag alltid är annars. Så skapar jag inga falska förväntningar på vem jag är. Eller ”tonar ner”… det var inte sant. Jag har tappat fasaden. Svagheten lyser nog igenom nu. Det är nog positivt ändå.

2012 ska jag försöka lägga ribban så jag kan nå den. Problemet är att jag vill mer än jag kan. Men jag vill leva utan den där gnagande oron.