Små barns sömn

Innan jag hade barn vet jag inte ens vad jag tänkte runt små barns sömn. Jag vet att jag inte kunde låta mina syskonbarn ligga och gråta i sina sänger om kvällarna utan att jag när de var mitt ansvar tog upp dem och tröstade – lugnade. Jag hade varit sammanboende några gånger med barn och då lämnade jag ingen att gråta. Vaknade ett barn på natten och var ledset fick det tröst av mig… men jag funderade inte så mycket runt det.

När jag väntade Torsten sa min man: Han ska väl sova hos oss i sängen? Det var första gången jag ens tänkte i de banorna. Jag hade inte mött Moderskärleken än. När Torsten föddes förstod jag. Det gick inte att vara skild från en liten nyfödd bebis en sekund utan att det gör ont i magen och hjärtat.  Både på mamma och bebis. Så var det för oss. Torsten lärde mig allt om attachment parenting. Vi sov tillsammans. Han somnade i min famn eller på mitt bröst. Vi var tillsammans. Nära. Just då var det kanske jobbigt men det har jag inget minne av. Det var en så kort tid i livet. Jag minns med glädje samsovningen med honom. Hur enkelt att blev med amning, blöjbyten och tröst. Han hade en grav sömnstörning som visade sig ganska tidigt men tanken på att kurera honóm efter någon metod kom aldrig för mig. Det enda som gällde var att möta mitt barn där han var.

Med två bebisar till att ta hand om blev samsovningen med tre barn praktisk. De bebisarna hade helt olika dygnsrytm och sov när de ville. Men alltid nära. Mig. Ett barn låg intill mitt lår i soffan eller på golvet medan jag lekte med Torsten och jollrade med den andra bebisen. Liv och Sonja låg skavfötters i enda änden av sängen och Torsten låg i andra och jag i mitten. Det var en underbar tid. Och kort.

Jag har alltid tänkt att sängen och sömnen ska vara positivt. Nattningen ska vara mysig och tajmas med barnens egen trötthet. Och anpassas efter hur barnet mår just ikväll.

Jag tror att jag har ovanligt lugna kvällar i min familj. Liv och Sonja vill gå och lägga sig. Inte en enda gång har de sagt att de inte vill. Inte en. Och jag behöver sällan ligga hos dem under nattningen numera. De vet att jag klämmer ner och sover mellan dem sen. De behöver inte stjäla de stunderna med mig. Torsten valde själv när han var redo för egen säng och eget rum. Inte en gång har han nattvandrat. Inte en.

Jag har följt mitt hjärta och mage – mina instinkter – för att ge trygghet till mina barn. Sömnmetoder är aldrig av godo. Dravlet om att en trött mamma inte är en bra mamma köper jag inte. Våra barn är små och behöver oss nära en så kort tid i våra liv. Under den korta tiden får vi prioritera dem. Avstå annat för att kunna möta våra barn där de befinner sig just nu. Ingen egentid i världen är värd otrygga barn.