Jag har bestämt mig
09 maj 2013
Jag har bestämt mig för många saker på sistone. Bl a har jag bestämt mig för att börja motionera. Och få med mig åtminstone döttrarna. Så två gånger senaste veckan har vi varit ute i skogen och sprungit. Och gått förstås. Vi är ännu otränade.
Jag har också bestämt mig för att sluta gräla och bråka med barnen om t ex städning. Det leder ingenstans alls. Annat än till att både jag och de blir ledsna. De är tillräckligt stora för att förstå resonemangen att om jag ska städa allt själv blir det mindre tid till att göra något trevligt tillsammans och om vi gör det ihop går det snabbare. Jag får helt enkelt ta det för vad det är. Väljer de bort att hjälpa till får jag göra det själv. Bråk kommer inte att ändra på det. Skönt när man kommer fram till något klokt. Hoppas att jag kan efterleva det också.
Hur gör andra?
Om hud(löshet)
28 april 2013
Som jag nämnt tidigare är jag en ganska känslosam person. Jag har lika lätt till tårar som till skratt. Jag gråter nog en liten skvätt varje dag. Kanske inte för att jag är ledsen utan bara för att jag är berörd. Eller rörd. Jag skrattar nog varje dag med. Tyvärr inte så ofta så där så man får ont i magen. Det borde jag göra oftare. Jag blir glad när jag träffar andra människor. Jag får energi av möten. Och jag håller mig igång och distraherar mig från svårigheterna genom dessa möten. Jag koncentrerar mig på barnen och jobbet för att hålla humöret uppe. Hålla huden på plats..
På senaste tiden har jag blivit en ganska frekvent kyrkobesökare. Främst på familjemässorna. Och barnen tittar på mig och frågar: ”Varför gråter du mamma?” Nu har de nog börjat vänja sig vid att jag är tårögd ofta. Men de frågar varje gång ändå. Så fort jag kliver in i kyrkan känner jag hur jag tappar huden. Hur jag sakta blir helt skyddslös. Där står jag. Naken. Och gråtande deltar i mässan. Tar tårfyllt mot nattvarden. Och återfår sakta huden när mässan lider mot sitt slut. Och återgår till livet utanför.
Och jag inser att det är en gåva att kunna vara hudlös någonstans. Där jag får vara svag. Där jag inte behöver orka. Jag kan sitta där och ge och ta emot. Predikan. Brödet. En omfamning.
Om reklam och anorexi
17 april 2013
Jo man kan inte tro det nu men när jag hoppade av gymnasiet som 18-åring vägde jag 42 kilo och var 170 cm lång. Jag hade sår i munnen och håret föll av. Jag hade inte livshotande anorexi. Tack och lov. Och jag fick vård – som jag fick söka själv som vuxen efter att jag inte klarade av att slutföra gymnasiet. Alla visste hur det låg till – det syns ju – men ingen sa någonsin något.
Anorexi förklaras som ett samhällsproblem. Om förebilder. Och visst är det bra om hela samhället tar ansvar för att motverka dåliga förebilder för ungdomar. Självklart. Men man gör det så enkelt för sig att säga att unga får anorexi av att ha spinkiga förebilder.
Anorexi handlar om vanmakt och kontroll. Orsakerna till att man känner vanmakt kan säkert variera. Men den är ändå grunden. Jag behöver känna mig i kontroll över mitt liv. Vad kan jag kontrollera? Jag kan kontrollera vad jag gör med min kropp. Jag märker också att jag får reaktioner. I mitt fall var nog de reaktionerna jag fick de enda jag upplevt som kan förknippas med kärlek och omsorg. Att någon visade omsorg för mitt välbefinnande. Jag hade hittat ett verktyg. Jag var i kontroll. Över något. Detta enda.
Kan man inte påverka sin livssituation på annat vis. Törs man inte protestera. Har man inte förmågan att styra sitt liv. Tillåts man inte styra. Lyssnar ingen. Syns man inte. Finns man inte. Bryr sig ingen. Är man ingen.
Jag tränades i hunger hemma under uppväxten. Jag satt vid matbordet till jag ätit upp den där maten som kväljde mig. Jag kunde sitta hur länge som helst. När jag försökte äta den kom den tillbaka upp. Ibland lyckades jag behålla den tillräckligt länge för att ta mig till en toalett innan den kom tillbaka.. Jag blev skicklig på att gömma undan maten i skolan. Men hemma brukade jag bli uttittad vid matbordet. Hela matsituationen var obehaglig. Och självklart när jag kom upp i tonåren blev maten min revolt. Den var trygg. Och jag var i kontroll.
Nu börjar det..
06 april 2013
Vårt nya liv! Jag har köpt nya löparskor och skulle ge mig ut idag men spåren var istäckta. Men jag hade döttarna med mig och det blev en härlig morgonpromenad på några kilometer istället. Och vi gör om det imorgon. Bra start efter att ha varit passiv i åtta år. Så längesen är det jag sprang sist.
Mellan barnen sprang jag en mil varje helg under vår/sommar/höst. Det var skönt. Jag vill komma dit igen. Hitta energin. Den finns där. Nu när jag jobbar på hemmaplan kan jag ju springa innan jobbet på sommaren.
Imorgon blir det nog en morgonpromenad med matsäck. Och klättrande på klippblock.
En stor mes
18 mars 2013
Ja det är jag. Eller det är inte så negativt som det först låter. Jag är bara så blödig nuförtiden. Känslig. Gråter lätt. Om någon annan är ledsen börjar jag gråta. Så som bebisar gör. Och jag tål inga läskigheter på teve eller film. Jag som älskade skräckfilmer och thrillers förut. Nyheter om människor som far illa bryter sönder mitt hjärta.
Men det är inte bara svaghet. Det finns en storhet i att vara så vek. Jag vågar inte bara visa mig svag. Jag vågar krypa andra in på skinnet också. Jag är inte rädd för andras känslor. Tragik eller glädje. Det är skönt. Att våga dela. Våga ta del. Det är verkligen stort.
Jag tror att det hör ihop med att bli stor. Att man kan få vara liten.



