Jag har bestämt mig

Jag har bestämt mig för många saker på sistone. Bl a har jag bestämt mig för att börja motionera. Och få med mig åtminstone döttrarna. Så två gånger senaste veckan har vi varit ute i skogen och sprungit. Och gått förstås. Vi är ännu otränade.

Jag har också bestämt mig för att sluta gräla och bråka med barnen om t ex städning. Det leder ingenstans alls. Annat än till att både jag och de blir ledsna. De är tillräckligt stora för att förstå resonemangen att om jag ska städa allt själv blir det mindre tid till att göra något trevligt tillsammans och om vi gör det ihop går det snabbare. Jag får helt enkelt ta det för vad det är. Väljer de bort att hjälpa till får jag göra det själv. Bråk kommer inte att ändra på det. Skönt när man kommer fram till något klokt. Hoppas att jag kan efterleva det också.

Hur gör andra?

Arga barn – eller inte

Jag diskuterar ofta barn och uppfostran med andra föräldrar och smickrar mig med att vara en väldigt medveten förälder. Som respekterar sina barns känslor.

Andra föräldrar kan berätta att deras barn blir arga. Att de säger att föräldrarna är dumma. Och plötsligt insåg jag det märkliga. Mina barn är aldrig arga på mig. Det är faktiskt lite hemskt. De blir ledsna och frustrerade men aldrig arga. Inte på mig. Vad har jag gjort för tokigt? Är jag den där martyrmamman som man inte törs bli arg på? Ve och fasa!

Jag frågade döttrarna om det. Och de håller med. De är aldrig arga på mig. Ledsna men inte arga. När jag frågar om hur de kan vara arga på andra så visar det sig att de kan sätta ner foten och protestera inför andra barn. Bra! tänker jag för jag har alltid haft svårt att hävda mig och jag var arg för första gången i mitt liv som 18-åring. I mitt fall var det frågan om återhållna känslor. Jag vågade inte bli arg. Men mina barn törs bli arga. Varför inte på mig? Jag frågar och de skrattar och överfaller mig..

Jag säger: Om ni skulle bli arga så står jag kvar här. Jag kanske blir arg tillbaka men jag står kvar. Jag går ingenstans. Sen blir vi sams igen.

De fnissar.. Och jag ska börja bli mer vaksam på om jag har martyrtendenser :/

Om hud(löshet)

Som jag nämnt tidigare är jag en ganska känslosam person. Jag har lika lätt till tårar som till skratt. Jag gråter nog en liten skvätt varje dag. Kanske inte för att jag är ledsen utan bara för att jag är berörd. Eller rörd. Jag skrattar nog varje dag med. Tyvärr inte så ofta så där så man får ont i magen. Det borde jag göra oftare. Jag blir glad när jag träffar andra människor. Jag får energi av möten. Och jag håller mig igång och distraherar mig från svårigheterna genom dessa möten. Jag koncentrerar mig på barnen och jobbet för att hålla humöret uppe. Hålla huden på plats..

På senaste tiden har jag blivit en ganska frekvent kyrkobesökare. Främst på familjemässorna. Och barnen tittar på mig och frågar: ”Varför gråter du mamma?” Nu har de nog börjat vänja sig vid att jag är tårögd ofta. Men de frågar varje gång ändå. Så fort jag kliver in i kyrkan känner jag hur jag tappar huden. Hur jag sakta blir helt skyddslös. Där står jag. Naken. Och gråtande deltar i mässan. Tar tårfyllt mot nattvarden. Och återfår sakta huden när mässan lider mot sitt slut. Och återgår till livet utanför.

Och jag inser att det är en gåva att kunna vara hudlös någonstans. Där jag får vara svag. Där jag inte behöver orka. Jag kan sitta där och ge och ta emot. Predikan. Brödet. En omfamning.

Om reklam och anorexi

Jo man kan inte tro det nu men när jag hoppade av gymnasiet som 18-åring vägde jag 42 kilo och var 170 cm lång. Jag hade sår i munnen och håret föll av. Jag hade inte livshotande anorexi. Tack och lov. Och jag fick vård – som jag fick söka själv som vuxen efter att jag inte klarade av att slutföra gymnasiet. Alla visste hur det låg till – det syns ju – men ingen sa någonsin något.

Anorexi förklaras som ett samhällsproblem. Om förebilder. Och visst är det bra om hela samhället tar ansvar för att motverka dåliga förebilder för ungdomar. Självklart. Men man gör det så enkelt för sig att säga att unga får anorexi av att ha spinkiga förebilder.

Anorexi handlar om vanmakt och kontroll. Orsakerna till att man känner vanmakt kan säkert variera. Men den är ändå grunden. Jag behöver känna mig i kontroll över mitt liv. Vad kan jag kontrollera? Jag kan kontrollera vad jag gör med min kropp. Jag märker också att jag får reaktioner. I mitt fall var nog de reaktionerna jag fick de enda jag upplevt som kan förknippas med kärlek och omsorg. Att någon visade omsorg för mitt välbefinnande. Jag hade hittat ett verktyg. Jag var i kontroll. Över något. Detta enda.

Kan man inte påverka sin livssituation på annat vis. Törs man inte protestera. Har man inte förmågan att styra sitt liv. Tillåts man inte styra. Lyssnar ingen. Syns man inte. Finns man inte. Bryr sig ingen. Är man ingen.

Jag tränades i hunger hemma under uppväxten. Jag satt vid matbordet till jag ätit upp den där maten som kväljde mig. Jag kunde sitta hur länge som helst. När jag försökte äta den kom den tillbaka upp. Ibland lyckades jag behålla den tillräckligt länge för att ta mig till en toalett innan den kom tillbaka.. Jag blev skicklig på att gömma undan maten i skolan. Men hemma brukade jag bli uttittad vid matbordet. Hela matsituationen var obehaglig. Och självklart när jag kom upp i tonåren blev maten min revolt. Den var trygg. Och jag var i kontroll.

Nu börjar det..

Vårt nya liv! Jag har köpt nya löparskor och skulle ge mig ut idag men spåren var istäckta. Men jag hade döttarna med mig och det blev en härlig morgonpromenad på några kilometer istället. Och vi gör om det imorgon. Bra start efter att ha varit passiv i åtta år. Så längesen är det jag sprang sist.

Mellan barnen sprang jag en mil varje helg under vår/sommar/höst. Det var skönt. Jag vill komma dit igen. Hitta energin. Den finns där. Nu när jag jobbar på hemmaplan kan jag ju springa innan jobbet på sommaren.

Imorgon blir det nog en morgonpromenad med matsäck. Och klättrande på klippblock.

Längta barn

Ja jag vet att jag fyller 47 år i år. MEN man kan faktiskt längta barn i en livstid. Speciellt om man som jag är infertil och fick vänta till 36 innan jag fick mitt första. 40 när jag fick de andra två. Och ja jag är oerhört lyckligt lottad som ens fick ett barn. Alla tre är mina livsbonusar. Jag hade räknat bort barn i mitt liv redan som 30-åring när jag separerade och insett vilken process det är med fertilitetsutredningar, remisser till fertililitetsmottagningar, behandlingar.. ändå visste jag ingenting om det. Min enda erfarenhet var en ex-graviditet. Smärtsam. Både i kropp och hjärta.

När jag ändå skulle starta upp med assisterad befruktning som 35-åring så trodde jag nog att jag visste vad jag gjorde. Men inget hade kunnat förbereda mig på de känslor man bär medan man genomgår behandlingarna och ivf. Hur det sliter. Limbo. Är jag gravid? Ska jag bli gravid? Alla dessa termer och alla dessa dagar. Nedreglering, sprutor, äggplock, embryo transfer.. väntan. Panik. Är det någon där? Nu mår jag illa.. är det graviditet eller är det biverkan av all medicin? Positivt test. Väntan på vaginalt ultraljud efter sju veckor.. slår det något hjärta? Ja två pickande hjärtan!! Lyckan är total. Till nästa kontroll i v 15 då det inte längre pickar några hjärtan. Och livet tog slut. Allt är svart. Vi gör ett nytt försök. Nedregling, sprutor, äggplock, embryo transfer… väntan. Panik. Är det någon där? Positivt test. Väntan på vaginalt ultraljud efter sju veckor.. slår något hjärta? Ja två pickande hjärtan!!

Men lyckan är inte total. Ingenting är på riktigt längre. Man kan vara lycklig och någon/något kan komma och rycka undan lyckan och döda allt. Där finns bara rädsla kvar. Efter två månader kommer missfallet. Men mirakulöst pickar ändå ett litet hjärta därinne. Som blir denna efterlängtade bebis – Torsten.

Längta syskon

Jo men syskon måste vi ha (utöver storebror som är tio år äldre). Så.. nedreglering, sprutor, äggplock, embryo transfer… väntan. Panik. Är det någon där? Jag mår illa. Gravid eller biverkning? Negativt test. Väntan. Nedreglering, sprutor, embryotransfer. Väntan… Illamående. Negativt test.. Mår riktigt illa. Ingen mens. Testar om. Positivt test. Väntan på vaginalt ultraljud efter sju veckor. slår något hjärta? Ja två små hjärtan pickar där! Och två små bebisar föds.

Tina upp frysta embryon. Embryo transfer. Väntan. Illamående. Negativt test. Tina upp frysta embryon. En timme innan avfärd till kliniken får vi veta att embryona dött under upptining. Nedreglering, sprutor, äggplock, embryo transfer. Väntan. Positivt test. Ont. Var är bebis? Var är hjärtat? Inget i äggledaren. Kan det ha varit ett missfall? Hormonnivåerna ökar. Men var är bebis? De hittar inget hjärta som pickar. Leta leta. Så hittar de ett pickande hjärta längst upp i livmoderhörnet. Där kan ingen bebis leva. Då dör mamman och bebis snart. Hjärtat pickar så fint. Akut operation och bebishjärtat är borta. Och jag har hunnit bli 43 år gammal.

Och längtar bebis. Men klarar inte limbon. Det är stopp. Tre fina barn som är tre barn mer än jag trodde att jag skulle få. Och ändå känner jag att jag hade kunnat ha fler. Många. Men man måste stanna och se att DET HÄR ÄR MIN FAMILJ! Inte den där som jag skulle ha kunnat ha. Vi tänder ljus för de barn som inte fick komma till oss. Fem små knyten som inte fick komma till mig mer än i hjärtat.

Och jag tänker att jag hade haft ett bra liv utan barn också. Man anpassar sig. Det hade också fått gå. Och jag är oerhört tacksam. Och längtar barn..

En stor mes

Ja det är jag. Eller det är inte så negativt som det först låter. Jag är bara så blödig nuförtiden. Känslig. Gråter lätt. Om någon annan är ledsen börjar jag gråta. Så som bebisar gör. Och jag tål inga läskigheter på teve eller film. Jag som älskade skräckfilmer och thrillers förut. Nyheter om människor som far illa bryter sönder mitt hjärta.

Men det är inte bara svaghet. Det finns en storhet i att vara så vek. Jag vågar inte bara visa mig svag. Jag vågar krypa andra in på skinnet också. Jag är inte rädd för andras känslor. Tragik eller glädje. Det är skönt. Att våga dela. Våga ta del. Det är verkligen stort.

Jag tror att det hör ihop med att bli stor. Att man kan få vara liten.